· Insikter,Utbrändhet

Jag kallar det red alert-läge (begreppet är, som jag ser det, myntat av en fin vän).

Läget uppstår, för mig, när jag tror för mycket på mina tankar när de säger att jag har för mycket framför mig. För mycket inbokat, för mycket på min att-göra-saker, eller bara helt enkelt för mycket påverkande stresstankar i min hjärna. Tankarna går i spinn och triggar varandra.

Detta är inget som sker på en kaffekvart, utan något som omedvetet (för mig) byggs upp under en period (oklart hur länge – men skulle jag fördjupa mig i det så har det säkert byggts upp under flera dagar, ibland veckor).

Till slut låser det sig för mig. Jag går in i ett ”red alert-läge”. Där och då har jag inga lösningar. Mina tankar löper amok och jag ser ingen väg ut. Jag vet inte vad jag kan göra för att komma ur det, ibland känns det till och med som att ”så här kommer det vara för alltid”. Samtidigt jobbar min hjärna för högtryck för att kunna lösa problemet. Hjälper det eller stjälper det tror du. Hmmmm, ja, det är väl i alla fall inte det första av de två alternativen tyvärr.

Jag har blivit duktigare och duktigare (på ett positivt sätt den här gången) på att notera när jag är på väg åt det här hållet och oftast (jag skriver oftast) blir jag medveten av mitt beteende och vart jag är på väg i tid och kan bryta mönstret innan det gått för långt.

Så vad gör jag?

Vill vänligt be dig notera att det jag beskriver är mina egna upplevelser, mina lösningar är mina egna lösningar och det jag lärt mig fungerar för mig. Genom att dela med mig hoppas jag på att kunna inspirera även dig att fundera över vad du behöver och vad som fungerar för dig. Det jag skriver är inga universallösningar utan jag skriver egentligen lika mycket till mig själv som till dig. Ta till dig det du tycker känns bra och användbart för dig.

Det första som händer är att jag på ett eller annat sätt blir medveten om mitt beteende. Som jag skrev ovan har jag blivit duktigare på detta, genom att ha övat så många gånger att jag inte längre vet hur många…..Jag uppmärksammar mer subtila signaler och kopplar ihop det lättare med vad som är på gång. Det är jag tacksam för.

Jag stannar upp i det jag håller på med. Kryper gärna ihop. Andas. Sluter ögonen för nya intryck och andas. Känner efter hur det känns. Lokaliserar vad det är som sker. Först där och då blir jag egentligen medveten om alla tankar som spinner. Scenarierna är många och inte helt ovanligt är de olika varandra – kroppen är fantastisk att på olika sätt berätta för oss att något inte är ok, bara vi lyssnar.

Som jag skrev så har jag där och då inga lösningar, och vet inte heller hur jag ska ta mig ur tankesnurrorna och vad jag egentligen behöver. Så vad gör jag?

Jag tar hjälp.

Jo, du läste rätt. Jag tar hjälp. Till dig fina människa som tror att du behöver lösa allt själv, försök att lära dig det vackra med att våga visa sig svag och våga ta hjälp. Jag har ett fint nät med vänner runt mig som jag där och då kan skicka iväg ett sms till och beskriva hur mina tankar går med rubriken RED ALERT. De kan spegla mig, få mig att lyfta blicken, berätta allt det där jag behöver just då, som jag egentligen vet – men behöver lära mig igen, påminna mig om. Jag är så tacksam över dessa speglingar.

Det brukar oftast hjälpa för att få mig att lyfta blicken och kunna andas lite lättare. Nu vet jag oftast vad jag behöver, vad jag ska göra. En sån liten sak är så värdefull. Så viktig.

Det jag alltid behöver (utan undantag) är att landa, grunda mig. Hämta hem. Ibland behöver jag skala av, avboka bokningar och prioritera på att-göra-listan, men inte alltid.

Det handlar om back to basic. De basala behoven; lugn, närvaro, meditation, vila, naturen (åååååh naturen är så läkande), yoga, bli omhändertagen.

När jag lyfter blicken och reflekterar en stund så visar det sig att när dessa situationer händer så har jag alltid, utan undantag, på något sätt tappat mig själv. Glömt mina behov, det jag mår bra av, glömt att ta beslut utifrån min kärna, glömt att vara sann mot mig själv.

Varje gång när jag inser detta så är jag så tacksam över att jag återigen (1000 gången i ordningen?) har hittat tillbaka till mig själv. Nu vet jag vad jag ska göra för att paketera ihop mig, kalibrera mig själv, och gå vidare - lite starkare.

För dig som inväntar nummer tre av min lilla serie inför jul så kommer det inlägget i början på nästa vecka. Här kan du läsa det andra två; nummer ett, nummer två.

Att dela är omtanke

Det här kan vara just vad någon av dina vänner behöver läsa idag. Att dela är omtanke! Du delar enkelt texten med hjälp av sociala medier-knapparna längre ner på sidan.

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly